att komma tillbaka och kastas in i dom nästan vanliga dagarna, (nästan dvs att flickan har sommarledigt från dagis och jag har båda hela dagarna och det gör att vi måste hitta på mer saker att göra osv.) får det att kännas som att jag aldrig har haft ledigt i två veckor. bra och dåligt eftersom denna känslan som kommer om kvällarna när jag släckt allt och ligger och inväntar sömnen som fortfarande verkar vara svensk tid, känslan av att inte se mamma och pappa någon gång under dagen igen. liten tung känsla som jag sedan länge blivit av med har satt sina spår igen, för att ha dom där i tre veckor är för bra för att vara sant. ni får gärna skratta åt mig just nu, men jag är en riktig liten föräldrarflicka innerst inne, både mammas och pappas flicka. som mamma uttryckte det, "den som är mest mammig flyttar längst bort". tur att internet och dagens teknologi finns, annars hade jag nog inte klarat detta, och TUR att jag har en såndan fin familj och sådana UNDERBARA vänner så jag känner att jag trivs lika bra här som i tryggheten hemma i haparanda, för vad är spännande med att leva i konstant trygghet? ingenting egentligen. det är mycket roligare (enligt mitt syfte, inget ont till de som trivs i mindre städer) att vara i en storstad, smida planer som man inte har en aning om ifall dom verkligen kommer att funka!

för jag säger, TERVETULOO HELSINKIIN